GOESWITHOUTSAYING

10/5-13

Halv fem på morgonen vaknar vi av bussen som anländer till Pader. Har spenderat fem dagar på besök hos IAS (International Aid Services) och hängt med ut i olika byar som genom organisationen ska få tillgång till en brunn. Här uppe i norr är landet extremt fattigt. Familjer bor i små byar bestående av hyddor mil ifrån närmsta ”stad” och trots att det har gått en tid sedan LRA:s härjningar finns här fortfarande oroligheter mellan olika klaner.Sammanfattat är det svårt att inse att vi lever på samma planet.

Eftersom tidtabeller är ett icke existerande fenomen här använder bussen sig av en öronbedövande tuta för att meddela sin ankomst. Upp ur sängen, dra på sig kläder och slänga ihop våra saker i ryggsäckarna. Ute är det kolsvart, killen som säljer bussbiljetter har ett stearinljus på ett slitet träbord för att kunna se. Inne i bussen flyger insekter runt de tända lamporna och landar emellanåt i ens hår, knä eller urringning. Försök förstå vår situation. Vi har inte ätit frukost, vet att vi har minst nio timmar framför oss i detta fordon och busstutan fortsätter enträget att deklarera sin närvaro. När bussen äntligen har fyllts på med lite människor och kör iväg släcks lamporna och vi känner en oerhörd lättnad över att äntligen kunna få lite sömn.

Då sätter busschauffören på stereon. Högsta volym.  ”I LOOVE YOU AAFRICA. EVERYTHING YOU NEED IS HERE IN AFRICAAAA”. Ah ironin i detta. Vem kan klandra oss för att bryta ihop? Resten av bussen kunde dock inte fatta vad som var så himla roligt.